GODIS. BECUZ IT FUNKAR.

     För två år sedan kom ju Ila in i mitt och Koras liv. Hon vände upp och ner på det från första stund. Ett halvår tidigare hade jag tvingats säga hejdå till min bästa vän, Ville. Han som aldrig under elva år lämnade min sida. Han som lärde mig allt. Han som var så rädd och oförstådd, tills vi till slut hittade samma språk. Ville var arg, för att ingen förstod honom. Därför gjorde han allt för att bli förstådd. Han morrade och han bet. Gjorde utfall i kopplet och såg till att ingen kom för nära. Ni som haft eller har en sådan hund vet. Att det sitter i ryggmärgen. En ständig oro att någon ska lyckas komma för nära. Sen kom Ila in i våra liv. Eller jag brukar säga att hon sprang. Fort som fan gick det, så sprang hon rakt in i mitt hjärta. Hennes historia är lång, många olika hem. Hon är ständigt rädd för att bli lämnad och har ett enormt bekräftelsebehov. Hon har sina känslor utanpå kroppen, precis så som Ville hade. Men skillnaden är att hon inte är rädd. Hon är fylld till bredden med kärlek inför allt och alla och hon berättar gärna det också. Hon skäller och skriker rakt ut med sin inbyggda megafon, för att vara säker på att verkligen alla hör vad hon har att säga.

Jag skulle kunna sätta på hennes ett halsband och säga Nej varje gång hon berättar saker för mig. Jag skulle kunna rycka tillbaka henne i kopplet när hon drar som en galning och går krabbgång längs marken för att hon vill fram och hälsa på andra hundar eller människor. Det är många som gör så nämligen. Lägger locket på om och om igen. Hunden är människans bästa vän. Men är människan hundens bästa vän?

Nä, jag gör inte så. Jag använder godis. Varje situation, varje promenad, varje dag. Alla dagar om året. Varför?
För att det funkar.
Det kan ta lite tid ibland, men det funkar. Numera berättar Ila för mig bara genom en blick och en viftande svans att Där mamsi, där är det en hund! Och en människa! Och en katt! Ibland kommer det ett skall också, men det gör inget. För Ila är en hund. Hundar kommunicerar genom att skälla, därför får hon det. För att hon har rätt att vara en hund. Hon är ingen robot som ska gå vid min sida, nedtryckt av att jag har lagt locket på problemet. Jag har gett henne en rättvis chans att lära sig ett alternativt beteende som lönar sig på ett positivt sätt (=godis alltså om någon hade missat det), och för varje dag som går väljer hon oftare den vägen jag vill gå.
Ibland leker vi såklart med leksaker också, eller pussas och kramas och kliar. Men oftast är det godis just för att det är så enkelt. En näve ner i fickan när vi går ut och så är vi preppade för svåra situationer.

Det funkade ju för övrigt på Ville också såklart. Godis funkar inte bara på glada hundar. Det funkar även på arga och rädda och missförstådda hundar. När Ville och jag hittade rätt väg att gå kom vi bara framåt.

Din hund finns inte till för dig, du finns till för den och därför bär du ansvaret att behandla den med respekt.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *