PRESTATIONEN & ÅNGESTEN

DSC_1336weblog

Jag saknar er. Jäklar vad jag saknar er. Jag saknar att skriva. Jag saknar att filma och fotografera. Jag saknar alla event för våra härliga träffar och promenader. Jag saknar att inspirera. Hur inspirerar en när inspirationen inte finns där?

Inom mig bor det en demon som heter Prestationsångesten. Den äter upp mig inifrån. Svärtar ner allt jag har i mig som vill ut. Den bestämmer att det jag gör inte är bra nog. Inte värt att dela, inte med någon. För det jag vill dela är inte perfekt och allt måste vara  p e r f e k t. Prestationsångesten har bott i mig så länge jag kan minnas. Sedan jag var ett litet barn. Och jag har kämpat mot den hela mitt liv. Oftast går det bra, jag slår den på fingrarna och säger att det visst duger. Men i långa perioder är det som att den tar över min kropp och gör mig förlamad.

Det är så mycket jag vill säga till er. Det handlar om hundar och hundträning och om mina tankar på hur vi har hund i dagens samhälle. Det handlar om hundar som inte passar in i normen om hur en hund ska vara. För det var ju där allt startade.
Där kunskapen tar slut, tar våldet vid. Därför är vi skyldiga att skaffa oss kunskap.

Jag har berättat och skrivit om vår historia tusen gånger känns det som. Min och Villes historia. Min livräddare, min once in a lifetime-hund. Min bästa kompis och stora kärlek. Min första egna hund som hamnade i ett trasigt familjekaos med en ung tjej som bara ville dö. Vi ville bara väl, men vi saknade kunskap. När Ville var runt åtta månader började han morra åt mig när han låg i sängen och jag skulle gå och lägga mig. Han visade hela sin vita tandrad och morrade djupt från magen. Jag var helt förtvivlad. Min söta, snälla lilla valp var som bortblåst och jag förstod ingenting. Vi kontaktade uppfödaren som sa att det var ett klassiskt tecken på att han kommit i trotsåldern och försökte klättra i rang. Självklart började han med mig, som var yngst i familjen. Lösningen var att brutalt slita ner honom från sängen i nackskinnet och lägga honom på rygg.

Tänkt hur fel vi kan ha. Hur fel det kan bli när en inte följer upp forskning om andra djur som inte kan prata och berätta för oss hur de fungerar.

Ville hade lagt sig för att sova. Vi hade aldrig tränat på att hoppa ner från sängen. Innan hade han varit lätt att avleda, en lekfull valp som glatt skuttade ner från sängen när vi ropade. Det enda han berättade för oss var att han ville vara ifred.

“Lösningen” resulterade i att jag blev biten i armen och det kändes inte längre som en lösning. Jag gick till biblioteket och läste böcker om inlärning. Positiv förstärkning. Det handlar inte om mjuka eller hårda metoder. Det handlar inte om gamla eller nya skolor. Det handlar om inlärning. Och framförallt handlar det om att respektera sin hund. Och vi är skyldiga att skaffa oss den kunskapen som krävs för att kunna förstå och hantera våra hundar med respekt.

Så, det här är förhoppningsvis en början. För det kryper i mina fingrar nu. Och jag saknar er. Så på måndag kommer det en ny Månadens motivation upp i gruppen.
Tack för att ni finns!

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *